Man vet helt enkelt inte...

Det finns inga böcker, undersökningar, avhandlingar eller reportage som kan få fram hur mycket ett barn får en människa att omprioritera sitt liv så totalt.

Nog var jag helt säker på att vårt liv skulle bli lite annorlunda än tidigare - "innan bebis" - och nog visste jag att det skulle komma sömnfattiga nätter och dagar.

Jag tänkte också att det här med att sätta sitt eget liv åt sidan skulle inte heller märkas av så mycket, för det hade vi ju gjort genom familjehemmandet och hundägandet i flera år...

Att spontaniteten skjuts fram några år och den egna tiden skruvas ner på svältlåga en tid.

Jag var helt på det klara med stöket, alla leksaker överallt, matrester och att alltid ha mer eller mindre kladdfläckade kläder.

Jag har varit med förr, hemifrån...

Jag trodde dock aldrig att jag skulle kunna älska något så högt...

Jag är en björnhona, varghona, lejonhona...

Det är urinstinkter som vaknar, som vaktar, som vårdar och älskar.

En helt annan sorts kärlek än den starka och innerliga jag känner till min fru.

Kärleken till min son är så fullkomlig och rak.

Från den första spirande känslan vid åsynen av det fladdrande lilla hjärtat i v.7, till den starka moderskärlek som exploderade när han väl kom ut.

Instinkten att vaka som en hök över honom, när han höll på att försvinna innan han ens levt ett andetag.

Lättnaden och lyckan över hans ögonkontakt i larmet, blicken som fick mig att tro att det skulle gå bra, blicken som fick mig att bestämma hans namn.

Elian betyder förresten "hängiven till Gud". Vi är inte kristna alls, men nog är det lätt att lita till att högre makter hjälpte oss med detta!

Det går inte en dag utan att jag är tacksam för att han finns i mitt liv!

Trots tidiga mornar, stökiga nätter, gnälliga dagar och 1-årsbekymmer.

Jag älskar dig min son...

Du är det finaste jag har.

JäJä