Det kallas för livet...

Ibland stöter man på de där vägarna i livet som nte riktigt blev vad man förväntat sig.
Självklart kan man aldrig förutse hur vägförhållandena ser ut om man aldrig tagit just den vägen förut, men det är lätt att invaggas i känslan av trygghet om man vant sig vid de första milen.

Tänk er känslan av att glida fram längs en slingrig, men välhållen landsväg, hitta ut på en motorled och sen motorväg.
Alla skyltar säger att man är på rätt väg och att just denna säger att motorvägen leder hela vägen fram till slutdestination.
Man slappnar av och följer med strömmen, trafiken växlar mellan lugnt och rusningstrafik, men det är ändå tryggt - för man vet att så går det till på en motorväg.
Just när man sätter sig tillrätta och börjar planera för vad som ska hända vid slutdestinationen tvärstannar trafiken...
Ett flygplan har nödlandat motorvägen!

Allt kastas omkull och den känsla av trygghet som infann sig just innan är nu utbytt i en febril hjärnverksamhet - vad har hänt, varför hände det, vad händer nu och hur ska vi lösa problemet med vår resa mot slutdestination?

Bilar börjar backa huller om buller, det är svårt att få grepp om hur vi ska förhålla oss till detta.
Men efter några sekunder fattas beslutet att vi följer deras exempel och försöker hitta en alternativ väg mot slutdestinationen.
Tyvärr visar det sig att denna väg leder ut på en åker och eftersom det är höst börjar marken bli sank.
Många kör fast och man får försöka lotsa förbi vårt ekipage så gott det går.
Men så händer det oundvikliga - trots att man lotsat och parerat, gasat och girat så kör man ohjälpligt fast...

Det enda man kan göra är att sitta kvar och titta på förödelsen, inse att man inte kan göra något annat än att acceptera läget, göra det bästa av situationen och vänta på bärgningsbil.
Vi kommer att ta oss vidare, men kanske inte just via denna väg och vi måste hitta en ny slutdestination.
Som sagt, alla vägar är inte lika omtumlande och utmanande...
Man kanske ska ta den gamla vanliga vägen ett tag.

*hepp*