Bladet från munnen...

Hemlisar verkar vara ett hett ämne hos flertalet bloggare just nu.

Jag är bra på att hålla såna, men det finns faktiskt tillfällen då en person bett om att få behålla en konversation hemlig och sen har jag i alla fall sipprat fram den till den person det berör.

(om det handlar om två personer och inte personliga saker förstås)

...stopp, stopp, stopp..

Slå inte in skallen på mig nu!

Om situationen från början är så sabla löjlig och det man blivit ombedd att hålla tyst om dessutom enbart leder till mer missförstånd, intriger och dramaskapande och

om hemligheten innehåller problem som jag kan dras in i utan mitt medgivande - då kan jag inte lova någon att hålla tand för tunga.

Det jag gör såna gånger, är att be personen som bett om tystnad, att själv genom att prata med berörd person om det som inte riktigt känns bra.

KOMMUNIKATION!!

Ska det vara så svårt?

RAK KOMMUNIKATION!!

Inte svårare än man gör det.

ÖPPEN KOMMUNIKATION!!

Bäst för alla...

Sen - helt ärligt - det är stor skillnad på VEM som bett mig hålla det hemligt!

Familj och goda vänner ligger självklart i en egen kategori.

Fader behöver inte veta att broder tycker att han är en toffel.

Kalle behöver inte veta att Lisa konkat.

Karin mår inte bättre av att få höra att hennes dotter testade maja på Ibiza... osv

Förstår ni vad jag menar?

Om man vet helt hundra att en knepig situation skulle kunna lösas förhållandevist enkelt och om man aldrig lovar att hålla en hemlis som är av ondo - visst får man dumpa den hos rätt person då?

...för jag menar verkligen inte att jag skulle föra en hemlis vidare som elakt skvaller...

Jag HATAR skvaller - om det inte rör att Angelina Jolie ska göra en tredje Tomb Raider förstås, eller att The L Word har fått livstids sponsor. *ler*

Skvaller och hemlisar av ondo - väck, väck, väck!

Skvaller och hemlisar av GODO däremot - det är ju bara ärofyllt och mysigt!

SÅNT stannar hos mig!

*hepp*