Komma ut i dubbel bemärkelse

Jaha, så har man suttit på föräldramöte igen...
Nytt år, ny klass och nya lärare.
Grabbhalvan börjar bli stor!

Inte nog med att han inte bor hos sin egen mamma, han bor i familjehem och har TVÅ extramammor! (dubbelt så mycket tjat *hehe*)
Vilket alla på mötet blev varse när det skulle presenteras den stora namn/barn-rundan.
Att vara homo och familjehem är inte så vanligt, men inte heller unikt.
Vi gör ingen stor sak av det, hoppas inte andra gör det heller.
Reglerna för godkännande är lika hårda, intervjun lika dryg och psykologutvärderingen lika omfattande för oss som för våra "hettro-friends".

Med facit i handen, folk kan höja på ögonbrynen minst lika mycket åt familjehemmandet som åt familjekonstellationen.

Vad är det som gör att ämnet familjehem är så laddat?

Många åsikter finns, många hem finns - både bra och mindre bra.

Dock är det ständig brist på familjehem och det framför allt för tonåringar. Finns det dessutom en liten stackars diagnos eller bokstavskombination med i bilden kan det vara nästan omöjligt att hitta en permanent lösning.

Det löjliga är att om tillvaron är tillräckligt trygg, fast och strukturerad är detta med diagnoser ett väldigt futtigt problem.
Större problem är hur samhället bemöter detta barn/denna ungdom.

Lika mycket som man kan få en stämpel för att man är ett familjehem, lika mycket stämpel kan man få för att man BOR i ett.
Hur sjukt är inte det?!

De kan inte bo hemma, det kanske har börjat barka i skolan och tillvaron gungar.
Man kan få lämna sina vänner, sin familj, sina husdjur, syskon och sin säng.
En del tycker att det är skönt, men hur många skulle inte vilja att det funkade hemma?

Jag hoppas att vi är ett hem som ger våra placeringar något gott och tryggt att ta med sig den dagen de ska stå på egna ben.

Var sig de bott hos oss i 6 månader eller 6 år ska tiden ha gett något de kan ta med sig i hjärtat och hjärnan. Positiva spår i själen liksom...

De ska känna sig respekterade, värdefulla, sedda och älskade.

De ska kunna lita på oss, på sig själva och känna sig trygga.

Möjligheter, framtidstro och drömmar gror och växer fram.

Att bli sedd, hörd och uppskattad gör ganska mycket med en vilsen själ...

Ingen av de placeringar vi varit i kontakt med har haft problem med att flytta in hos oss och så vitt vi vet ej heller deras föräldrar.

Däremot har vi fått höra att släkt till barnen kan knorra.

Okunskapen flödar i kommentarer om att vi kanske smittar eller är borta i huvudet.

...man låter det rinna av en...

Men rinner det av ungdomen?

Inte nog med att man tjänar så jävla bra (not), man skapar en hel armé av HBTQ-ungdomar som är hjärntvättade att avbefolka världen.

(homosar kan ju inte få barn *blink*)

Sen hälsar de på släkten med informationsblad från RFSL i ena näven, har en Mian Lodalen eller Calle Norlén fastklämd under armen och regnbågsflaggan instoppad i ryggsäcken.

Men hörrni...
Regnbågsfamiljer måste vara de lyckosammaste familjerna - i slutet ska man ju hitta en skatt!

*hepp*